När anmälningen till Markusloppet öppnade i fjol var jag
oerhört osäker på om jag skulle klara springa ett ultramaraton. Jag hade ju
inte ens sprungit ett vanligt maraton och det längsta jag sprungit innan var en
tremilsrunda, en gång. Jag sög på karamellen länge, men tog mig i kragen och
anmälde mig. Facit har vi och det gick ju bra. Jag klarade det, om än med
endast fem minuters marginal till maxtiden och som sista löpare in under
maxtid. Men jag klarade det.
Lite småtrött efter ultrapremiären |
Så, i år när anmälan öppnade funderade jag inte så mycket.
Jag hade redan bestämt mig, ja, det gjorde jag faktiskt redan dagen efter jag
sprungit loppet i fjol. Jag anmälde mig direkt. Jag har ju en sistaplats att
försvara! Skillnaden mellan i fjol och i år är att min träningsmängd denna
sommar har varit LÅNGT mycket mindre än förra året. Så, det finns ju visst
tvivel om jag ska klara det i år. Jag inbillar mig dock att jag kommer klara
det på att jag faktiskt är bra grundtränad och att jag nu vet vad som väntar.
Jag springer inte in i det okända.
Sen känns det vissa dagar som om jag har fått någon slags
hybris. I år velade jag mellan ”Nordsidan” och ”Himmel, hav och helvete” på Kullamannen, jag fegade ur och tog
Nordsidan, 24 kilometer i värsta terrängen. När jag kom i mål var jag ordentligt
trött, men jag ville ha mer, jag ångrade att jag inte antagit ultradistansen.
Så, i lördags när anmälan öppnade slängde jag mig på anmälningsknappen och fick
en plats på ultran. I år har de dock förlängt ”Himmel, hav och helvete” till
60+ (alltså en mil längre än Markusloppet) och med 3000+ höjmeter(!). Det är en
annan kaliber! Va f-n har jag nu gett mig in på? Det är rätt mycket höjdmeter
alltså. Med tanke på att jag har typ 100m på min dagliga runda så lär jag få
ligga i lite med backträningen i vinter. Men det ska gå, det ska det!
Nåväl. Efter avslutat instruktörsutbildningen har jag fått
lite motivation till att styrketräna. Jag verkligen hatar styrketräning, så vi
får se hur länge motivationen håller i sig, men kanske, kanske… men en sak är
säker. Jag SKA klara Kullamannen. DNF is not an option!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar