tisdag 2 september 2014

Nästa utmaning antagen

När anmälningen till Markusloppet öppnade i fjol var jag oerhört osäker på om jag skulle klara springa ett ultramaraton. Jag hade ju inte ens sprungit ett vanligt maraton och det längsta jag sprungit innan var en tremilsrunda, en gång. Jag sög på karamellen länge, men tog mig i kragen och anmälde mig. Facit har vi och det gick ju bra. Jag klarade det, om än med endast fem minuters marginal till maxtiden och som sista löpare in under maxtid. Men jag klarade det.

Lite småtrött efter ultrapremiären
Så, i år när anmälan öppnade funderade jag inte så mycket. Jag hade redan bestämt mig, ja, det gjorde jag faktiskt redan dagen efter jag sprungit loppet i fjol. Jag anmälde mig direkt. Jag har ju en sistaplats att försvara! Skillnaden mellan i fjol och i år är att min träningsmängd denna sommar har varit LÅNGT mycket mindre än förra året. Så, det finns ju visst tvivel om jag ska klara det i år. Jag inbillar mig dock att jag kommer klara det på att jag faktiskt är bra grundtränad och att jag nu vet vad som väntar. Jag springer inte in i det okända.

Sen känns det vissa dagar som om jag har fått någon slags hybris. I år velade jag mellan ”Nordsidan” och ”Himmel, hav och helvete”  på Kullamannen, jag fegade ur och tog Nordsidan, 24 kilometer i värsta terrängen. När jag kom i mål var jag ordentligt trött, men jag ville ha mer, jag ångrade att jag inte antagit ultradistansen. Så, i lördags när anmälan öppnade slängde jag mig på anmälningsknappen och fick en plats på ultran. I år har de dock förlängt ”Himmel, hav och helvete” till 60+ (alltså en mil längre än Markusloppet) och med 3000+ höjmeter(!). Det är en annan kaliber! Va f-n har jag nu gett mig in på? Det är rätt mycket höjdmeter alltså. Med tanke på att jag har typ 100m på min dagliga runda så lär jag få ligga i lite med backträningen i vinter. Men det ska gå, det ska det!


Nåväl. Efter avslutat instruktörsutbildningen har jag fått lite motivation till att styrketräna. Jag verkligen hatar styrketräning, så vi får se hur länge motivationen håller i sig, men kanske, kanske… men en sak är säker. Jag SKA klara Kullamannen. DNF is not an option!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar