Det inre mörkret

Hösten är här. Träden byter färg och det är kallare på löprundorna. Med hösten kommer också mörkret. Det är mörkt på morgonen när man stiger upp och mörkt på kvällen när man lägger sig. Det är nu det verkligen testet för ens motivation kommer.

Jag får ofta frågan varför jag springer och hur jag klarar hålla motivationen uppe. Jag har alltid haft svårt att svara på den frågan, dels för att jag inte alltid är motiverad och dels för att jag inte har kunnat sätta ord på det.

Jag är inte alltid motiverad. Under de perioderna är det bara att bita ihop och verkligen uppbåda all styrka för att komma ut. Det gäller att hitta de glimrande småkornen; pulsa i snö, utmana ösregnet, stångas med höststormen. Det är mer och mer sällan perioderna utan motivation kommer, men det händer. Under dessa perioder försöker jag dra ner på träningsmängden. Jag vill inte pusha för mycket, det ska vara skönt och kul att springa, annars kan jag lika gärna skita i det.

För att försöka hitta ord på hur jag håller motivationen uppe och varför jag springer så mycket har jag senaste tiden funderat mycket på. Ett enkelt svar är att jag springer för att det är gött. Det är ungefär samma sak som att fråga ”varför har du sex?”. Det är ju oftast inte för att reproducera dig som du gör det, utan helt enkelt för att det är gött. Endorfinerna rasar genom kroppen och livet känns allmänt gött. Det är samma belöningssystem som löpningen triggar igång. Endorfinerna sprutar och det känns gött. Det är ju därför i princip alla läkare ordinerar motion för att komma tillrätta med stress.

När man springer längre sträckor blir man ju rätt trött. Man blir faktiskt sjukt trött ibland och när man efter 3 timmars löpning ligger på en gräsmatta och flämtar och känner hur illamåendet kommer krypande, då är det svårt att förstå varför man håller på med det man gör. Samtidigt är det kanske därför man gör det. När man frågade Sir Edmund Hillary varför han tillsammans med Tenzing Norgay besteg Mount Everest blev svaret ”Därför det står där”. Det är kanske därför jag gör det. För att jag kan. Jag klarar springa långt och när jag gjort det får jag alltid en känsla av att jag nog skulle klara ännu längre nästa gång. Men det räcker ofta inte för att verkligen förklara varför jag gör det och hur jag håller motivationen uppe. Så plötsligt, i DN av alla ställen, säger allas vår kära Emelie Forsberg orden som perfekt sätter fingret på det, ”jag fascineras av att bli väldigt trött”. Där är det. Det är verkligen spännande hur min kropp reagerar på många timmar av arbete, när jag blir sådär trött att hela mitt väsen skriker stanna, men jag tar kontroll över känslorna och fortsätter sätta ena foten framför den andra och sen ett steg till och ett till och… 

Nu har jag inte sprungit några extremt långa sträckor än, men för mig och min kropp är en tur på 3,5 timme mycket och den mentala kampen är ju relaterad till vad man är van vid. För två år sedan började den kampen vid 15 km, idag börjar kampen vid 30 km. Det kommer bli spännande med 7 timmars löpning under Markusloppet. Hur kommer kroppen reagera?

Höstmörkret prövar utan tvekan motivationen, men vad som är en ännu större utmaning är det inre mörker som kommer krypande vid trötthet, viskande, psykande. Där är den stora motivationen, att utmana den inre demonen som vill att jag ska stanna.