Första ultradistansen?

Efter 6 år av ren smärta i knäna vid varje försök att springa bad Kristofer mig slänga skorna och läsa boken ”Born to run”. En bok som verkligen har gjort genomslag i löparvärlden. Boken är läsvärd på många sätt, den är bra skriven och är mer en skildring av ett äventyr än vad det är en bok om löpning. Grunden till mycket av det som står i boken bygger på människans utveckling från att resa oss upp på två ben till att bli jägare på savannen. Jag har doktorerat i evolutionär biologi och en fråga som snabbt poppade upp i huvudet när jag läste boken var, ”Hur f-n kan jag ha varit så korkad som gått på det här med dämpning och hälisättning alla dessa år?”. Nu är det i och för sig inte så konstigt eftersom detta inte är något jag funderat på förut. Dock föll bitarna på plats när jag adderade mina knäskador till min kunskap om evolutionsbiologi.  Det är egentligen inte något märkligt, mest helt logiskt.

Hur som helst. Jag slängde skorna med gott samvete i september 2011. Sen blev det fyra månader med barfotalöpning på Malmös vintriga gator och det blev nästan en hallelujaupplevelse för mig. Inte ens en liten tendens till onda knän. Jag började långsamt, långsamt, kort, kort; 1000m, ökade till 1200m, ökade till 2500m o.s.v. I maj 2012 sprang jag Göteborgsvarvet (halvmaraton) och helgen det efter sprang jag Kullamannen (13km terräng) som ingång i Salomon Trail Tour. Den våren var starten på något mer, något som jag inte riktigt hade tänkt mig. Jag kikade på hösten och började fundera och fantisera om ultradistanser. Jag hittade Markusloppet på 50km i oktober, men kände väl att jag inte skulle pusha för mycket. Dock sa jag till mig själv att jag skulle göra Makusloppet 2013. Jag läste på många ställen att man inte ska göra ett maraton innan man gör sitt första ultra eftersom det då blir så psykiskt jobbigt efter 4 mil. Jag intalade mig att det var en bra strategi.

I våras stod jag åter på startlinjen på Kullamannen, 13km och några veckor senare stod jag i nummerlappskön utanför Kristianstad för att springa 21km i ytterligare en del i Salomon Trail Tour. Det var vårens lopp. Nu sitter jag här och funderar på om jag ska ge mig på det eller inte, ultradistanserna. Markusloppet i oktober, 50km. Det är lite skrämmande. Klarar jag av det? Klart jag gör! Borde jag inte springa ett maraton först? Nä, det var ju en bra strategi att inte göra det kom jag överens med mig själv om förra året. Vad är det värsta som kan hända? Att jag måste bryta? Bryta finns dock inte i min vokabulär. Men det kanske är en brist att vara för tjurskallig? Är jag tillräckligt tränad? Det är ändå 50km terräng. Jo, det är jag nog, men 50km… jo… nä… eller… ska jag?